Träning håller på att utvecklas till en livsstil. Men var ska den ske i framtiden när kommuner helt sonika planerar bort idrottsplatser och träningsytor till förmån för annan bebyggelse, frågar sig Kristina Alvendal.
När jag i början av 90-talet klev in i kommunpolitiken var det inte ovanligt med bastubad, cigarrer och cognac på konferenser. Det gällde även i näringslivet. Dåtidens direktör hade ofta en tydlig rondör och ständigt rödflammiga kinder, som skvallrade om ”det goda livet”. Det gällde även den lokala kommunpampen.
När jag i början av 90-talet klev in i kommunpolitiken var det inte ovanligt med bastubad, cigarrer och cognac på konferenser. Det gällde även i näringslivet. Dåtidens direktör hade ofta en tydlig rondör och ständigt rödflammiga kinder, som skvallrade om ”det goda livet”. Det gällde även den lokala kommunpampen.
Sedan kom avslöjanden efter avslöjanden om att det åts, söps och gjordes oförmånliga affärer på skattebetalarnas eller aktieägarnas bekostnad och förändringen blev så dramatisk att det troligen inte gick att förutse.
Ätandet och drickandet ersattes delvis av en nu rådande hälso- och träningstrend. Medarbetare i många företag får träna på arbetstid och det är helt ok att inte delta på en jobbkonferens om det just då är triathlon som går av stapeln. Otränade medarbetare skickar in frågor till vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing för att få råd hur de ska hantera chefen som lägger ledningsgruppens möte högst upp på Kebnekaise med tävlingsinslaget ”först upp vinner” eller efter att ha avkrävt två mils löpning helst med hinder i skogen. Jag läste nyligen om en vd i konsultbranschen, som tränar minst två timmar varje dag, kör Vasaloppet, kör Ironman, boxas, cyklar och spelar tennis. Han menade att han är ett föredöme för sina medarbetare.
Det är bevisat att träning (i lagom mängd, skall tilläggas) förlänger liv, höjer prestations- och koncentrationsnivån, ger bättre sömn och är allmänt bra för oss människor, så detta är inget dissande av det ena eller det andra. Min reflektion är dock – var tränar alla människor?
I de växande städerna finns ett brett utbud av mat och dryck, men var tog våra träningsmöjligheter egentligen vägen? Ofta är det just idrottshallar och bollplaner som försvinner när staden växer.
Hur kommer det sig att dessa träningsatleter på maktpositioner i företag och politik ibland är så snabba med att planera bort just dessa inslag i nya stadsdelar under den nu rådande förevändningen att bostäder skall prioriteras? Eller för den delen inte är särskilt bra på att ta fram nya platser för idrott i markplan, på tak och under jord eller i stora bottenvåningar. Halltider är redan idag en stor bristvara runtom i våra storstäder. Till detta adderas nu 100 000-tals fler människor som förväntas hålla sig i rörelse. Var då, undrar jag? Barn och ungdomar hänvisas till att träna fotboll utomhus under vintern i 15 minusgrader alternativt till en halltid klockan 22 på vardagar. Skolornas idrottshallar hyrs ofta flitigt ut. Bland annat till andra skolor men även till företag vars anställda vill spela innebandy eller badminton. Trots att efterfrågan ökar minskar utbudet.
Behovet av att se helheten vid stadsutveckling blir påtaglig när vi pratar om en blandad och hållbar stad. Det är dock ingen garanti att ord blir till handling. Jag har sett många visionsdokument som livligt beskriver det aktiva idrottslivet på ena sidan i dokumentet för att helt sonika planera bort den befintliga bollplanen eller idrottsplatsen till förmån för annan byggnation utan att ersätta den befintliga på sidan efter. Spontanidrott i all ära, men vi är många som gärna ser att en stad skall kunna erbjuda andra träningsmöjligheter.
Den gymkedjeexplosion som ägt rum under de senaste åren är kanske ett uttryck för detta. Det är något positivt. Det finns också fler och fler aktörer som ser goda investeringar i simhallar och idrottsanläggningar. Det är bra. Det är dock kommunerna som har planmonopolet och ofta äger stor del av marken. Det blir därför viktigt att kommunerna ser till helheten och planerar in den framtida idrotten i våra städer. Gärna i samarbete med privata aktörer. Många idrottslokaler måste planeras och utformas från början, innan stadsdelen byggs och projekteras. Det är oftast inget som kan kompletteras enkelt i efterhand när byggnaderna väl står där.
Dagens stadsutveckling hänger helt enkelt inte med i trenderna och människans behov. Krasst kan man säga att vi fortfarande är på mat- och dryckesstadiet från 90-talet. Vi är duktiga på att etablera caféer, barer och restauranger. Tack och lov! Något vi verkligen har saknat de senaste 30 åren. Domen riskerar dock att bli hård från de kommande generationerna. Det är den generationen som nu växer upp med föräldrar som klättrar i berg iklädda Black-Diamond-sele och cyklar till och från jobbet i cykelbyxor och Oakley-glasögon samtidigt som de själva inte får någon slot för fotbollslaget på bollplanen.
https://www.lokalnytt.se/artiklar/2450/oakley-glasogon-eller-bollplaner
Kristina Alvendal, stadsbyggnadsexpert och fd moderat statsbyggnads- och fastighetsborgarråd, kritiserar socialdemokraterna för dess brist på självinsikt inför och under kongressen i april. Partiernas kongresser eller stämmor är tänkta att vara ett forum för medlemmarnas åsikter att komma fram men i praktiken är det partistyrelsen som bestämmer menar Alvendal. För att lösa bostadskrisen krävs nytänkande och mod att ifrågasättande gamla sanningar, bristen på det är enligt veckans krönikör orsaken till kongressens fruktlöshet.
Nu tänker jag utföra ett politiskt påhopp.
Inte heller denna gång lyckades socialdemokraternas kongress, som ägde rum för några veckor sedan, komma närmare en lösning på den knepiga och genompolitiska bostadsfrågan. Tvärtom faktiskt! Till deras ursäkt kan sägas att inte heller moderaterna har gjort det på sina stämmor och inte heller Vänsterparitet på sina kongresser eller Centern på sina stämmor.
Det problematiska är att just partievenemang som dessa istället används till att placera partierna längre bort från varandra och bli mer extrema i sina ofta dogmatiska uppfattningar om tingens ordning. Inget drar ned så mycket applåder som när en medlem bombastiskt proklamerar att motståndaren har fel. Eller som det står i Socialdemokraternas kongresshandlingar till kongressen i april 2017 ”Åtta år med en moderatledd regering har lett till en bostadskris i Sverige…”. Med den verklighetsbeskrivningen finns inga utgångspunkter för att vara ödmjuk eller nyanserad. Då behöver dessutom inga nya tankar tänkas eller gamla sanningar ifrågasättas.
Det är dock uppenbart för alla utanför kongressalen att ett helhetsgrepp behövs och att förändringar krävs. Det finns både forskning och praktiska bevis på att bostadsmarknaden är ur spel. Den som inte ser det blir heller inte trovärdig. Så var det långt före 2006 och så är det fortfarande efter 2014.
Vi kan också läsa i handlingarna att den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan den tillrädde har haft bostadspolitiken högt upp på dagordningen. Uppenbarligen så högt upp att partiet gav bort frågan till miljöpartiet och därmed kan peka alla misslyckanden under mandatperioden på någon annan.
För alla som inte varit på en kongress eller stämma kan sägas att det är medlemmarnas möjlighet att påverka politiken. I teorin… I praktiken blir resultatet oftast att partistyrelsen oavsett parti gärna ser som sin roll att i så liten utsträckning som möjligt behöva ändra sina tidigare ställningstaganden. Detta resulterar i att de flesta motioner antingen avslås eller besvaras med hänvisning till att de framförda synpunkterna redan hanteras i någon form av utredning, översyn eller helt enkelt har fel timing eller fel innehåll. Detta gjordes självklart även på s-kongressen. När det gällde förslag inom det bostadspolitiska området föreslog partistyrelsen att 23 motioner skulle bifallas och vid en närmare genomgång kan man se att 14 av dessa är identiska med varandra liksom 6 andra. På sin höjd alltså 5 nya tankar… 121 motioner föreslogs bli besvarade enligt resonemang att det pågår utredningar om en del av förslagen. 62 motioner föreslogs få avslag.
Fenomenet är inte unikt för s-kongresser, men som betraktare och tidigare politiker kan jag ändå tillåta mig att sakna viljan och förmågan att ta ansvar även för det som blivit fel. Inte någonstans finns det formuleringar som tyder på insikter om att det kanske inte är det som partiet alltid tyckt, som är det rätta för bostadsbyggandet, hyressättningen, den bisarra andrahandsmarknaden eller den överhettning av bostadsmarknaden som råder i storstäderna osv. När något så uppenbart har blivit så fel och inte fungerar är det allas ansvar att tänka nytt. Och det borde vara på just ett partievent, som nya idéer skall förankras.
Kanske är det inte de nya tankarna som presenteras i motioner till kongresser och partistämmor och kanske skall vi som jobbar i branschen vara glada över att bara 5 idéer, i detta fall, passerade partistyrelsens nålsöga.
Det hade dock känts mer tryggt med mindre självsäkerhet och en större ödmjukhet i hur man tar sig an utmaningarna inom bostadspolitiken än att bokstavligt talat hävda att sedan en socialdemokratiskt styrd regering tillträdde 2014, så har det skett märkbara förbättringar eftersom bostadshaveriet beror på någon annan. De som lever i bostadspolitikens skuggsamhälle har nog inte uppfattat detta nirvana. Applåder på plats i Göteborg blev det troligen, men lösningarna på de bostadspolitiska utmaningarna uteblev.