Därför misslyckades S-kongressen med att lösa bostadsfrågan

Kristina Alvendal, stadsbyggnadsexpert och fd moderat statsbyggnads- och fastighetsborgarråd, kritiserar socialdemokraterna för dess brist på självinsikt inför och under kongressen i april. Partiernas kongresser eller stämmor är tänkta att vara ett forum för medlemmarnas åsikter att komma fram men i praktiken är det partistyrelsen som bestämmer menar Alvendal. För att lösa bostadskrisen krävs nytänkande och mod att ifrågasättande gamla sanningar, bristen på det är enligt veckans krönikör orsaken till kongressens fruktlöshet.

Nu tänker jag utföra ett politiskt påhopp.

Inte heller denna gång lyckades socialdemokraternas kongress, som ägde rum för några veckor sedan, komma närmare en lösning på den knepiga och genompolitiska bostadsfrågan. Tvärtom faktiskt! Till deras ursäkt kan sägas att inte heller moderaterna har gjort det på sina stämmor och inte heller Vänsterparitet på sina kongresser eller Centern på sina stämmor.

Det problematiska är att just partievenemang som dessa istället används till att placera partierna längre bort från varandra och bli mer extrema i sina ofta dogmatiska uppfattningar om tingens ordning. Inget drar ned så mycket applåder som när en medlem bombastiskt proklamerar att motståndaren har fel. Eller som det står i Socialdemokraternas kongresshandlingar till kongressen i april 2017 ”Åtta år med en moderatledd regering har lett till en bostadskris i Sverige…”. Med den verklighetsbeskrivningen finns inga utgångspunkter för att vara ödmjuk eller nyanserad. Då behöver dessutom inga nya tankar tänkas eller gamla sanningar ifrågasättas.

Det är dock uppenbart för alla utanför kongressalen att ett helhetsgrepp behövs och att förändringar krävs. Det finns både forskning och praktiska bevis på att bostadsmarknaden är ur spel. Den som inte ser det blir heller inte trovärdig. Så var det långt före 2006 och så är det fortfarande efter 2014.

Vi kan också läsa i handlingarna att den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan den tillrädde har haft bostadspolitiken högt upp på dagordningen. Uppenbarligen så högt upp att partiet gav bort frågan till miljöpartiet och därmed kan peka alla misslyckanden under mandatperioden på någon annan.

För alla som inte varit på en kongress eller stämma kan sägas att det är medlemmarnas möjlighet att påverka politiken. I teorin… I praktiken blir resultatet oftast att partistyrelsen oavsett parti gärna ser som sin roll att i så liten utsträckning som möjligt behöva ändra sina tidigare ställningstaganden. Detta resulterar i att de flesta motioner antingen avslås eller besvaras med hänvisning till att de framförda synpunkterna redan hanteras i någon form av utredning, översyn eller helt enkelt har fel timing eller fel innehåll. Detta gjordes självklart även på s-kongressen. När det gällde förslag inom det bostadspolitiska området föreslog partistyrelsen att 23 motioner skulle bifallas och vid en närmare genomgång kan man se att 14 av dessa är identiska med varandra liksom 6 andra. På sin höjd alltså 5 nya tankar… 121 motioner föreslogs bli besvarade enligt resonemang att det pågår utredningar om en del av förslagen. 62 motioner föreslogs få avslag.

Fenomenet är inte unikt för s-kongresser, men som betraktare och tidigare politiker kan jag ändå tillåta mig att sakna viljan och förmågan att ta ansvar även för det som blivit fel. Inte någonstans finns det formuleringar som tyder på insikter om att det kanske inte är det som partiet alltid tyckt, som är det rätta för bostadsbyggandet, hyressättningen, den bisarra andrahandsmarknaden eller den överhettning av bostadsmarknaden som råder i storstäderna osv. När något så uppenbart har blivit så fel och inte fungerar är det allas ansvar att tänka nytt. Och det borde vara på just ett partievent, som nya idéer skall förankras.

Kanske är det inte de nya tankarna som presenteras i motioner till kongresser och partistämmor och kanske skall vi som jobbar i branschen vara glada över att bara 5 idéer, i detta fall, passerade partistyrelsens nålsöga.

Det hade dock känts mer tryggt med mindre självsäkerhet och en större ödmjukhet i hur man tar sig an utmaningarna inom bostadspolitiken än att bokstavligt talat hävda att sedan en socialdemokratiskt styrd regering tillträdde 2014, så har det skett märkbara förbättringar eftersom bostadshaveriet beror på någon annan. De som lever i bostadspolitikens skuggsamhälle har nog inte uppfattat detta nirvana. Applåder på plats i Göteborg blev det troligen, men lösningarna på de bostadspolitiska utmaningarna uteblev.

 

Därför misslyckades S-kongressen med att lösa bostadsfrågan